Det är längesedan jag drömt någon riktig mardröm, en sådan som faktiskt varit så obehaglig så tårarna runnit nerför kinden när jag vaknat, pulsen varit uppe i max och kroppen har kladdat fast i lakanen av all svett. Nu när jag har den i så pass färskt minne ska jag skriva om den i bloggen och försöka klura ut vad den betyder.

Jag sitter bekvämt i soffan och chattar på msn med en vän som är i militären. Jag minns inte riktigt allt som skrivs i detalj, men jag minns att vad jag än skrev, så blev det inte som jag ville. I chatrutan kom något helt annat. Ibland på svenska, ibland på norska eller engelska. Jag blev säker på att datorn fått något msnvirus.

Jag skrev: "Datorn har fått spunk." men i chatrutan kom "Jeg er haer." Den texten minns jag i detalj. Jag slog fast datorn och skickade samma ("Datorn har fått spunk.") per sms till vännen och beslöt mig för att gå och sova. Jag släckte alla lampor och kröp ner under täcket. En äcklig, krypande känsla smög på och jag kunde inte skaka bort den. För varje minut som gick var jag ännu säkrare på att jag inte var ensam i lägenheten. Klockan var 23.30 på natten och jag tvekande om jag skulle våga ringa någon. Jag sträckte mig efter telefon och ringde mamma. Samtalet med mamma minns jag tydligare.

En sömndrucken mamma svarade: "Hej."

Jag: "Vad gör du?"

Mamma: "Sover..."

Jag: "Hördu... Jag tror inte jag är ensam i lägenheten."

Mamma: "Vad? Har någon kommit in?"

Jag: "Nä... Men. Jag känner mig löjlig nu."

Mamma: "Har det hänt något?"

Paus.

Jag: "Jag skulle verkligen inte ringa om det inte var något, men jag är faktiskt rädd nu. Får jag komma till er och sova, det känns obehagligt det här."

Mamma: "Såklart."

Jag: "Fast jag vet inte hur jag ska våga ta mig ur sovrummet ens."

Mamma: "Ska jag komma upp?"

Jag: "Nä... Jag kommer straxt."

Mamma: "Okej."

Vi lägger på. Jag ligger en stund i sängen helt paralyserad av skräck och vet inte hur jag ska ens våga sträcka mig efter sänglampan. Jag sträcker mig iaf och lägger på lampan i sovrummet. Klättrar ur sängen och står en stund i sovrummet och intalar mig själv hur löjlig jag är. Mina djur verkar inte så beskyddande utan ligger och sover i sängen.

Jag går in i vardagsrummet och inser att jag glömt ett ljus brinnande på vardagsrumsbordet. Jag går dit och ska blåsa ut det och ser plötsligt konturer av någonting alldeles bredvid mig. Hjärtat slår volter och jag bönar och ber att det är morgonrocken som hänger där och jag sträcker långsamt ut handen för att känna på varelsen och handen kommer mot ett lädertyg, en läderjacka. Jag tappar andan och konturen rör sig mot mig och kastar sig över mig. Vi faller båda till golvet, jag med varelsen över mig. Nu är varelsens ansikte endast några centimeter ifrån mig och när jag kan urskilja hur det ser ut är det inte en människa ens. Dess ansikte är skrynkligt och fullt med ärr och sår och blod som rinner. Varelsen sträcker ut tungan som är åtminstone en halvmeter lång och lägger den i min mun och försöker kväva mig. På något vis vrider jag bort huvudet och lyckas ängsligt ropa "Nikki!". Hon sitter några meter ifrån, alldeles stilla av skräck. Jag biter varelsen i axeln/halsen och skriker på hjälp. Varelsens grepp är så starkt och jag känner hur dess kalla händer lägger sig om halsen på mig och jag får absolut ingen luft.

Jag inser att jag inte kommer att klara av detta och ångrar djupt att jag inte sa åt mamma att hon skulle komma iaf, och just då när jag känner hur det svartnar för ögonen hör jag hur det klickar i låset i ytterdörren och mammas ljuvliga röst hörs: "Hallååå?" Varelsen hajar till och släpper greppet, och tynar sakta bort medan det tittar ondskefullt på mig precis som den försöker säga "I'll be back." Jag vaknar till verkligenhet den stunden mamma tänder lampan i vardagsrummet.

Jag har aldrig förut drömt att jag blivit anfallen. Aldrig har jag drömt om någon övernaturlig varelse. Visst, har jag kunnat drömma om mord, mördare och blod, men aldrig något som känts så nära. Flera minuter efter att jag vaknade var jag helt chockad och tårarna rann. Ännu är det lite obehagligt och jag tror det blir att sova med lampan på resten av natten.

;-)

Hur vet man att en person inte har någon humor? Jo, när denne person känner sig dumförklarad när man skriver "Guldfiskar är smartare än er" på Facebook och tar bort en som vän.

:-D

Hur vet du vem en karl har haft hem senast natt? Lätt. Kolla senast tillagda kvinnliga vän på facebook. Finns där ingen, har han troligtvis glömt namnet på henne...

Eftersom en del människor verkar tro att guldfiskar (och övriga fiskar också) är helt dumma i huvudet och inte har något minne, så vill jag slå sönder den myten genom att visa denna filmsnutt. ;-)

Faktum är att fiskar är mer begåvade och intelligenta än vad vi egentligen tror. Ska göra ett mer utförligare inlägg om fiskars intelligens någon annan dag. ;-)

Vad är en lögn? Varför ljuger människor? Är det 'fult' att ljuga? Är det tillåtet att ljuga litet?

Ofta är det mycket lätt att se på människor när de ljuger. Speciellt om man lärt sig hur det ser ut när någon ljuger. Som jag har märkt det använder största delen av människorna samma typ av kännetecken. De som skär ur mängden kan vara de som använt samma lögn om och om igen. De lögnerna är lite svårare att upptäcka. Men de som drar en nyss påhittad, vit lögn framför dig är lätt att se. Det finns många olika kännetecken som en lögnare kan ha och ofta förekommer flera kännetecken. Ett kännetecken är att en person som annars inte brukar titta dig intensivt i ögonen, ofta gör det när han/hon ljuger för att övertyga dig om att det han/hon säger verkligen är sant. Detta testade jag på en kollega. Jag bad henne att berätta vad hon gjort föregående kväll och sa åt henna att någonstans i berättelsen skulle hon ljuga. När hon kom till den delen där hon ljög tittade hon mig rakt i ögonen, vilket hon inte gjorde när hon verkligen försökte minnas det hon verkligen gjorde på riktigt.

Varför använder man sig av lögner då? Jag kan erkänna att jag ibland också kan dra någon lögn nu som då. Jag skulle vilja påstå att det är skillnad på små och stora lögner.

En kompis har klippt sig och du diggar inte den nya frisyren över huvudtaget.

Kompisen: "Vad tycker du om min nya frisyr?"

Här tänker kanske många att här, måste man självklart ljuga! Annars blir kompisen ledsen. Man behöver inte ljuga om man inte vill.

Alternativ 1.

Du: "Oj, det blev supersnyggt!" Lögn.

Alternativ 2.

Du: "Frisyren passar jättebra på dig!" Lögn light.

Jag skulle föredra alternativ 2 helt klart. För om man använder alternativ 1 måste man även använda en falsk entusiasm och det brukar jag ha väldigt svårt för. Man behöver inte alls använda samma entusiasm i alternativ 2, eftersom det är lite neutralare påstående, som ej heller behöver vara en 100 %-ig lögn.

Överdriven entusiasm kan ibland vara pinsam. Jag har provat någon gång och det känns falskt enda ut i fingertopparna. Man hör själv hur fel det låter. Vissa är dock experter. Men de har tränat länge...

SMS. När det piper i telefonen och man får ett oväntat sms. Förväntan är grymt härligt ibland. Känslan av att "Yes, någon tänker på mig." Eller som Jonas säger när han får ett meddelenade: "Yes, jag har e liv!"

Duschen. När man är riktigt, riktigt frusen och ställer sig i duschen. När varmvattnet rinner längs kroppen och man bara vrider termostatet varmare och varmare.

Det var två saker som utlöser känslor för mig. En psykisk och en fysisk. Psykiska känslor leder iofs alltid till en fysisk känsla (eller reaktion). T.ex när man ser någon man tycker om leder det ofta till volter i magen. Eller när någon förödmjukar en leder det ofta till att man rodnar.

Har ni någon underbar känsla just idag?

Ibland drömmer man oerhört skumma saker. Kanske drömde jag detta för att jag gjorde ett test (igen) på facebook, där resultatet var att jag var gravid och väntade en toalettstol.

Iaf. Drömmen min...

Jag är gravid och ska föda. Har med mig Nette som ska hjälpa mig. Förlossningen sker med kejsarsnitt, och Nette utför operationen. Hemma hos mig dessutom. Nette skär bort hela magen, så inälvor syns (jag vet, uuuusch!).

Jag: "Ska e värkligen si ut såde?"

Nette: "Joo, nov tror ja he?"

Jag: "Men e tar ju så sjuuuuukt!"

Nette: "Jaha, ja ska ring åt akuten."

Nette slår in numret till akuten där de inte har någon tid för mig förrän om 12 timmar. Så jag var tvungen att ha inävlorna hängades i 12 timmar till.

Bebisen som kom ut var världens finaste, grät aldrig utan skrattade endast. Jag minns inte riktigt, men jag tror det var en flicka. Resten är lite suddigt. Jag för bebisen till mamma som ska ha den ett par dagar och när jag hämtar bebisen igen är den rädd för mig.

Oj hoho säger jag bara! :D

Många saker här i livet gör mig fundersam.

En del saker gör mig ledsen.

Få saker gör mig förbannad.

Många saker gör mig nöjd med livet.

En del saker gör mig glad.

Men det är väldigt få saker som gör mig lycklig.

Nu just är jag nöjd, men ändå lite förbannad.

P.s fast jag klagar över mina monster nu som då, älskar jag dem över allt annat i hela världen och jag skulle inte byta bort dem för något!