Min bror fyller 26 år idag och jag har gjort en liten tårta åt honom. Hoppas den är ätbar. :-D

Det är längesedan jag drömt någon riktig mardröm, en sådan som faktiskt varit så obehaglig så tårarna runnit nerför kinden när jag vaknat, pulsen varit uppe i max och kroppen har kladdat fast i lakanen av all svett. Nu när jag har den i så pass färskt minne ska jag skriva om den i bloggen och försöka klura ut vad den betyder.

Jag sitter bekvämt i soffan och chattar på msn med en vän som är i militären. Jag minns inte riktigt allt som skrivs i detalj, men jag minns att vad jag än skrev, så blev det inte som jag ville. I chatrutan kom något helt annat. Ibland på svenska, ibland på norska eller engelska. Jag blev säker på att datorn fått något msnvirus.

Jag skrev: "Datorn har fått spunk." men i chatrutan kom "Jeg er haer." Den texten minns jag i detalj. Jag slog fast datorn och skickade samma ("Datorn har fått spunk.") per sms till vännen och beslöt mig för att gå och sova. Jag släckte alla lampor och kröp ner under täcket. En äcklig, krypande känsla smög på och jag kunde inte skaka bort den. För varje minut som gick var jag ännu säkrare på att jag inte var ensam i lägenheten. Klockan var 23.30 på natten och jag tvekande om jag skulle våga ringa någon. Jag sträckte mig efter telefon och ringde mamma. Samtalet med mamma minns jag tydligare.

En sömndrucken mamma svarade: "Hej."

Jag: "Vad gör du?"

Mamma: "Sover..."

Jag: "Hördu... Jag tror inte jag är ensam i lägenheten."

Mamma: "Vad? Har någon kommit in?"

Jag: "Nä... Men. Jag känner mig löjlig nu."

Mamma: "Har det hänt något?"

Paus.

Jag: "Jag skulle verkligen inte ringa om det inte var något, men jag är faktiskt rädd nu. Får jag komma till er och sova, det känns obehagligt det här."

Mamma: "Såklart."

Jag: "Fast jag vet inte hur jag ska våga ta mig ur sovrummet ens."

Mamma: "Ska jag komma upp?"

Jag: "Nä... Jag kommer straxt."

Mamma: "Okej."

Vi lägger på. Jag ligger en stund i sängen helt paralyserad av skräck och vet inte hur jag ska ens våga sträcka mig efter sänglampan. Jag sträcker mig iaf och lägger på lampan i sovrummet. Klättrar ur sängen och står en stund i sovrummet och intalar mig själv hur löjlig jag är. Mina djur verkar inte så beskyddande utan ligger och sover i sängen.

Jag går in i vardagsrummet och inser att jag glömt ett ljus brinnande på vardagsrumsbordet. Jag går dit och ska blåsa ut det och ser plötsligt konturer av någonting alldeles bredvid mig. Hjärtat slår volter och jag bönar och ber att det är morgonrocken som hänger där och jag sträcker långsamt ut handen för att känna på varelsen och handen kommer mot ett lädertyg, en läderjacka. Jag tappar andan och konturen rör sig mot mig och kastar sig över mig. Vi faller båda till golvet, jag med varelsen över mig. Nu är varelsens ansikte endast några centimeter ifrån mig och när jag kan urskilja hur det ser ut är det inte en människa ens. Dess ansikte är skrynkligt och fullt med ärr och sår och blod som rinner. Varelsen sträcker ut tungan som är åtminstone en halvmeter lång och lägger den i min mun och försöker kväva mig. På något vis vrider jag bort huvudet och lyckas ängsligt ropa "Nikki!". Hon sitter några meter ifrån, alldeles stilla av skräck. Jag biter varelsen i axeln/halsen och skriker på hjälp. Varelsens grepp är så starkt och jag känner hur dess kalla händer lägger sig om halsen på mig och jag får absolut ingen luft.

Jag inser att jag inte kommer att klara av detta och ångrar djupt att jag inte sa åt mamma att hon skulle komma iaf, och just då när jag känner hur det svartnar för ögonen hör jag hur det klickar i låset i ytterdörren och mammas ljuvliga röst hörs: "Hallååå?" Varelsen hajar till och släpper greppet, och tynar sakta bort medan det tittar ondskefullt på mig precis som den försöker säga "I'll be back." Jag vaknar till verkligenhet den stunden mamma tänder lampan i vardagsrummet.

Jag har aldrig förut drömt att jag blivit anfallen. Aldrig har jag drömt om någon övernaturlig varelse. Visst, har jag kunnat drömma om mord, mördare och blod, men aldrig något som känts så nära. Flera minuter efter att jag vaknade var jag helt chockad och tårarna rann. Ännu är det lite obehagligt och jag tror det blir att sova med lampan på resten av natten.

;-)