Imorse ringde telefonen mitt i natten (enligt min åsikt). Det var Ida med boll som med jättepigg röst frågade in Nikki och jag skulle följa med ut i spårskogen. Efter en par minuters betänketid beslöt min mun att tacka ja även om min hjärna inte hade lust. Vi hade fem minuter på oss att göra oss färdiga. Jag tog med spårslut (hundkorv i en liten burk) och spårsele och spårlina. Ida hämtade upp oss och jag tog mig an operation "ringa och väcka Johanna". Det behövdes faktiskt inte särskilt mycket övertalning för att få med Johanna. Jag trodde hon skulle vara svårare än så att få ur sängen. :D

Vi for till Vargberget och gjorde varsitt spår åt Gurkon, Mollboll och Pipon. De blev väl ca 50-100 m styck (?) och inte särskilt svåra. Åtminstone inte Gurkonas.

Medan spåret låg skulle vi gå ut på en "kort" promenad. Johanna och Pipon var tyvärr tvugna att gå åt ett annat håll p.g.a Pipons dåliga uppförande. Ida och jag med våra respektive fortsatte i elljusspåret och vek av mot skogs. Ida kom på den underbara idéen att gå i en backe och babblade hela vägen upp om hur bra det var för hundarnas muskler. Jag lyssnade bara med ett halvt öra för jag höll på att avlida. Före vi tog oss an bergsbestigningen hade Ida lovat att vi skulle gå ner tillbaka, men Ida ska man inte lita på. Hon hittar ständigt på nya saker och mitt i allt skulle vi gå till utkikstornet. Min mun höll på att torka bort. Ida lovade att det fanns en bänk vid utkikstornet. Plötsligt var Ida och Bollen utom synhåll. De hade rusat till utkikstornet och Ida hade sprungit upp i den långa trappan. Jag var ju tuvngen att gå upp dit också och blev besviken. Det fanns ingen bänk där... Ida upplyste mig om att bänken fanns nere på marken. Ida ville jag skulle njuta av utsikten. Jag ville inte.

Vi rörde oss tillbaka och gick spåren. Nikki var SÅ duktig. Man såg att hon hittade spåret och spårade målmedvetet fram till spårslutet. Hon åt upp den lilla korvbiten och jag berömde. Duktiga hund... :)